Förlossningsberättelse

Har tänkt skriva denna länge, idag är Alex redan 1 månad, herregud vad tiden far iväg. Och med två små i huset räcker inte tiden över så mycket till något annat än att ta hand om och mysa med dom.
 
Nu ska jag iaf spola tillbaka klockan till den dagen Alex föddes. 2014-04-14. En otroligt spännande och händelserik dag fylld av smärta och glädje. ♥
 
På morgonen kände jag absolut ingenting. Det var måndag och Emil skulle på dagis som vanligt klockan nio. Vi hade morgonmys, gjorde oss iordning och tog bilen dit eftersom jag tänkte fara förbi jobbet en sväng och inte ville ha med mig vagnen dit.
 
På dagis pratade vi som vanligt om känningar och förväntningar om när det skulle sätta igång eftersom jag var på övertid sju dagar. Men inga känningar, inte ens förvärkar. Jag åkte till jobbet och hälsade på, vi skojade om att jag skulle komma och jobba och skrämma igång förlossningen. Men givetvis hade jag inte tänkt jobba. Hur som helst så hann jag inte vara hemma länge sen innan det drog igång.
 
Jag hade bestämt mig denna dagen för att bara ta det lugnt, lägga mig i soffan och läsa en bok, vilket jag gjorde nästan direkt jag kommit hem. Efter bara en halvtimme på soffan kände jag första värken. Men det var bara en och jag tänkte att det nog var förvärkar i en högre grad eftersom denna gjorde betydligt ondare än tidigare förvärkar. Tiden gick och det kom någon värk då och då, med allt från en halvtimme till en timme emellan. Somnade till boken och vaknade runt 13-tiden av en ännu ondare värk. Messade Christer att vi säkerligen kommer att få åka in under kvällen eftersom jag kände att värkarna som kom inte alls var förvärkar. Han blev såklart jätte förväntansfull och uppspelt. ♥
 
 
Gjorde mig lunch, satte mig vid bordet och skrev i bloggen. Hade då värkar med 5-30 minuters mellanrum, oregelbundna. Tänkte bege mig ut på en promenad för att skynda på allt, men jag hann inte göra så mkt annat än äta upp min lunch innan jag hade regelbundna värkar med 3-5 minuters mellanrum. Skrev åt honey att han måste hämta Emil för att jag inte kommer orka det själv och under tiden vi messade ökade mina värkar betydligt i styrka. Hade tillslut så ont att tårarna kom. Honey kom hem direkt och klockan var då 14.30. Vi fixade iordning det mesta och så kom hans pappa för att följa med till dagis och hämta Emil för att sen direkt åka hem till Kälsjärv så att det skulle bli så smidigt som möjligt för Emil. Under tiden hade mina värkar gått till att komma varannan minut och när honey kom hem grinade jag och flåsade ordentligt vid varje värk, så sjukt ont det gjorde! Han tyckte vi väntat alldeles för länge och ringde direkt till förlossningen som bad oss skynda oss på en gång.
 
 
 
Runt 15.30 lämnade vi hemmet med hemska värkar. De lugnade dock ner sig i bilen till att komma var tredje, var fjärde minut istället för varannan, men var fortfarande lika onda. Fort gick bilfärden för 16.05 rullade vi in på sunderby sjukhus efter en 8 mils bilfärd som normalt tar 45-50 minuter. ;)
 
 
Klockan 16.12 var vi uppe på förlossningen där de tog emot oss direkt och gav oss ett förlossningsrum på en gång. Kontroll samt ctg-kurva gjordes och jag var då öppen 4 cm och livmodertappen nästintill helt borta, klockan var då 16.37. Barnmorskan töjde på öppningen och vi gick sen ner till restaurangen för att få i oss lite middag samt promenera igång öppningsskedet.
 
 
Ungefär en timme senare, klockan 18.07, gick vi tillbaka till förlossningen då jag inte stod ut mer och jag var då öppen 5 cm. Fick börja med lustgas och en stund senare, klockan 18.40 fick jag komma ner i ett varmt bad. Jätteskönt med det varma vattnet och där låg jag i ungefär en timme. Hade under tiden i badet jämna värkar med en frekvens på 2 min och längd 40 sek/värk.
 
 
Klockan 20.25 var det åter kontroll igen och under tiden i badet hade jag öppnat mig till 6 cm. Det gick undan denna gången jämfört med förra gången.
 
 
Eftersom jag hade så positiva upplevelser av epiduralen förra gången så frågade jag om denna även denna gången, men då det gick så bra framåt så tyckte min bm att om jag klarar det försöka ta endast lustgasen. Risken fanns annars att det skulle stanna upp. Jag var bara nöjd att det gick så fort så jag kämpade på utan epidural. 20.45 satte jag mig på pilatesbollen och hade riktigt kraftiga värkar, lustgasen var på full sprutt med 70%. Ifall jag skulle ångra mig angående epiduralen så sattes ett dropp kl 20.55.
 
 
 
21.30 var det skiftbyte och då kom en ny barnmorska in som gjorde en kontroll. Var då öppen 7 cm och då togs det hål på hinnorna. Fruktansvärda och intensiva värkar därefter. Satt på pilatesbollen och grinade mig igenom varje värk med lustgasen hårt hållen mot ansiktet. Hade betydligt bättre effekt av den denna gången än med Emil och den gjorde mig både fnittrig och blödig så tårarna sprutade av låtarna som spelades från får bb-skivan jag gjort hemma innan. Såhär i efterhand känns det som att jag varit på fyllan den dagen så mycket lustgas som jag sugit i mig. ;)
 
 
Fort gick det efter att hinnorna togs, för 50 minuter senare fick jag krystvärkar. Fick panik där jag satt på pilatesbollen och honey fick hjälpa mig upp i sängen. Barnmorskan och undersköterskan kom då precis in och fick skynda sig att förbereda allt. Kontroll gjordes och jag var fullt öppen och det var bara till att börja krysta. Sagt och gjort! Ett svettigt och plågsamt krystande och sju minuter senare, klockan 22.31 var lilla Alex ute och mötte den nya och spännande världen. Var så himla inställd att det var en flicka så det blev en riktig överraskning då vi såg den lilla pungen och snoppen på vår lilla älskling som just kommit ut. Han var så himla fin, blöt och go där han låg och kärleken flödade. ♥♥♥
 
 
Grattis till nytillskottet fika
 
 
Första måltiden ute i vida världen.
 
Att det ska vara så otroligt mäktigt att föda barn. Tänk att man fått uppleva det två gånger nu. ♥
 
 
På BB...
 
 
Tavlan där man får sätta fast en röd eller blå nål beroende på om man fått en flicka eller pojke. Var många pojkar som föddes den 14e. :)
 
 
Lillskrutten inte ens tolv timmar gammal. ♥
 
Och så dags för hemfärd..
 
 
Här ser man verkligen hur liten han är :)

Martina Sofia Larsson

Ad astra per aspera - Till stjärnorna genom svårigheter

RSS 2.0