Efter nio dagars övertid, med förvärkar av och till under flera veckor som lurat mig mer än en gång att det var på gång, var det då dags för förlossningen att verkligen dra igång på riktigt. Och ni anar inte vilken lycka det var att äntligen få känna de där rejälare värkarna som kom både tätt och regelbundet.

Det hela började måndagen den 31 oktober kvart i tio på morgonen. Jag hade haft intensivare förvärkar fyra dygn innan, men natten mot måndagen var jag helt plötsligt värkfri och fick sova hela natten igenom. Var ovanligt pigg när jag vaknade sju på morgonen och inte hade några värkar överhuvudtaget. Nåväl, gick på toaletten i vanlig ordning direkt jag klivit upp och då kom det en ljusrosa flytning. Försökte att inte tänka så mycket på det för att inte få några förhoppningar. Så jag gjorde frukost och satte mig i soffan för att se på Desperate Housewives.


Hade inte hunnit se länge så kom den där första värken från ingenstans. Betydligt intensivare än de förvärkar jag haft föregående dygn. Jag kollade på klockan men vågade inte hoppas så mycket. Redan efter fem minuter kommer nästa, vilket fortsatte helt regelbundet med fem minuters mellanrum. Tänkte att ÄNTLIGEN äntligen äntligen händer det något. Var måttligt spyless på att gå över tiden och dessutom ha en massa luriga förvärkar som bara retade humöret och gjorde mig totalt slut på energi. Så när honey kom hem på lunch klockan elva sa jag med tårarna i ögonen att nu är det på g. Han lika glad och exalterad som jag började ordna med allt praktiskt. Fixa barnvakt åt pojkarna, meddela jobbet, packa det sista och sen göra sig klar för att åka. Under tiden pratade jag med förlossningen som tyckte att vi skulle komma in. Gick på toaletten igen och då kom det mera färskt blod och värkarna började nu vara flåsiga att ta sig igenom när jag var uppe och rörde mig. Duschade, åt lite och sen bar det iväg.

Efter en timmes bilfärd var vi framme på förlossningen klockan 14. 30. Vi hänvisades till ett undersökningsrum där de kopplade ctg-kurva mellan 14.45-15.15. Hade då värkar lite mindre regelbunda med 3-7 minuters mellanrum.


15.20 gör de en undersökning och jag är då öppen 4 cm. Och eftersom jag är koniserad (tagit bort en bit av livmodertappen pga cellförändringar) är det ärrbildningar på livmodertappen vilket gör kanterna runt öppningen mer sega och hårda och kan göra att det är segare för mig att öppnas. Barnmorskan försöker då töja på öppningen med fingarna, vilket inte är sådär jätte behagligt. Men allt för att skynda på det hela. Hon förklarar att det kan ta tid att öppnas de första centimetrarna och att det oftast sen kan gå väldigt fort. Nu när hon töjt lite kunde det alltså smälla till och öppnas snabbt. Hon tyckte vi skulle vara igång lite och äta middag så att vi sen kunde komma tillbaka och bli inskriven, för vi skulle inte bli hemskickade.

Vi går ner till restaurangen, beställer mat och börjar ringa våra nära och kära för att meddela läget och att vi blir kvar. Nu börjar dessutom värkarna bli mer och mer kraftiga. Har heller ingen större aptit, så vi går tillbaka till förlossningen och blir inskrivna klockan 16.20 på sal 5. Samtidigt undersöks jag igen och är då fortfarande bara öppen 4 cm. Kändes segt. 16.40 kopplar de ctg-kurva och har då 3-5 minuter mellan värkarna. 17.30 undersöks jag igen, fortfarande bara 4 cm. Då tycker de vi ska gå ner i korridorerna och promenera det jag orkar, allt för att skynda på öppningsskedet.

Vi går under nästan två timmar (med paus vid varje värk, vilket såklart blev många pauser) och 19.30 kändes det nog. Går tillbaka till förlossningen där de hänvisar oss till BB för kvällsfika innan de ska kolla ctg igen och undersöka. Fikar, ser på tv och försöker genomlida de värkar som kommer betydligt tätare nu och mycket kraftigare. 20.45 är vi tillbaka på förlossnningen, de kopplar ctg-kurva som visar värkar med 2-3 minuters mellanrum och slutligen undersöks jag - fortfarande bara öppen 4 cm. FRUSTRATION. Kan ingenting bara hända?! Var något less nu efter jobbiga värkar en hel dag samtidigt som det kändes som en omöjlighet att föda så trött som jag då var. Och de kloka barnmorskorna tyckte inte heller det vore någon idé att hålla mig vaken med massor av värkar utan att någonting hände där nere. Så det fick bli bricanyl och morfin för att ta bort värkarna och ge mig ett par timmars sömn.

21.50 går vi till BB, sal 14 (samma sal som när jag låg inne då jag riskerade att få för tidigt. Ironiskt att allt nu var helt tvärtom med nio dagars övertid). Får Bricanyl och morfin intramuskulärt och successivt slappnar jag av och värkarna försvinner helt. Dock får jag hjärtklappning som inte direkt ger mig någon sömn, men skönt att bara ligga och slappna av utan värkar. Allt eftersom kan jag sova små stunder under nattens gång. Värkarna kommer tillbaka mer och mer men fortfarande inte särskilt tätt eller regelbundet.

06.30 går vi upp och promenerar i korridoren på BB, ser tv och äter frukost. Nu börjar värkarna komma tätare och betydligt kraftigare. Får knappt i mig någon frukost och får koncentrera mig ordentligt när varje värk kommer. Pratar med en barnmorska som skickar över oss till förlossningen. Får verkligen stödja mig på honey under den korta promenaden dit och tårarna är inte långt borta när varje värk drar igång.

08.00 får vi komma till sal 3 på förlossningen, ctg-kurva kopplas som visar värkar med 5 minuters mellanrum. Undersöks av barnmorskan och nu måste jag väl ändå vara öppen ordentligt! Men tji fick jag. Var öppen 5 cm, så har bara öppnats 1 cm på den långa tid som gått! Skjut mig någon, hur ska detta sluta?! Men nu tycker barnmorskan att det börjar vara dags att "hjälpa till" lite och 09.30 tar de hål på hinnorna när de kopplar en skalpelektrod på lilles huvud. Det börjar sippra vatten och jag får en megastor blöja. Allt eftersom vattnet sipprar börjar värkarna dra igång på riktigt. Jag som tyckte det varit nog hemska värkar. Nå nu måste det väl ändå hända något.

11.00 kommer de in för en undersökning igen, hoppas hoppas hoppas jag öppnats mer nu. Men NÄÄ. Hinnorna har blivit något tunnare, annars oförändrat. 11.30 kopplas ett värkstimulerande dropp. What?! Mera värkar?!! Trodde jag hade alldeles nog med värkar som ändå inte hade gjort någon nytta. Men okej, det hjälper säkert på något sätt.

11.50 tycker de ändå att värkarna är för glesa och ökar upp droppet ytterligare så att jag har värkar varannan minut. Det blir alltså bara värre och värre. Vill ha lustgas men de tycker jag ska vänta så länge jag bara kan eftersom det kunde dra ut på tiden. 12.30 pallar jag inte längre och får äntligen prova lustgas. Men vadå? Skulle man bli på fyllan av lustgas? Kände INGENTING. Honey däremot kunde inte hålla sig från att prova och visst fasen funkade lustgasen - på honom! Inte förrän dosen ökades upp blev jag snurrig av den. Tog dock inte bort smärtorna, men jag fick något att koncentrera mig på vid varje värk, vilket kändes skönt. Värkarna var nu riktigt hemska att ta sig igenom och jag storgrinade emellanåt.

De tyckte nu att jag borde prova epidural eftersom jag haft värkar så länge och det kunde skynda på öppningsskedet. Gör vad som helst, jag ville bara dö. Så de kallar in en narkosläkare som sätter epidural 13.30. Efter 20 minuter, klockan 13.50, börjar epiduralen hjälpa. Då passerade värk efter värk utan att det bekom mig särskilt mycket. Det var som att komma till himmelriket!! Äntligen kunde jag pusta ut ett tag.


Samtidigt gjordes en undersökning och jag hade öppnat mig 7 cm. Underbart! Under ungefär en timme kunde jag känna en skvätt glädje och lättnad.

15.15 undersöks jag igen och nu har jag redan öppnats 9 cm. Nu gick det plötsligt undan. Värkarna börjar dock gå längre och längre neråt och epiduralen börjar successivt tappa sin värkan eftersom den inte hjälper när värkarna kommit under en viss gräns. Får tillslut ta till lustgasen igen och provade alla möjliga ställningar under värkarnas gång. Gåbord, pilatesboll eller helt enkelt bara sängläge.


16.00 är jag fullt öppen vid undersökningen och 16.30 kommer krystvärkarna. FY FAN säger jag bara. Det var det värsta och obehagligaste jag varit med om. Kändes bokstavligen som att jag skulle skita ner mig samtidigt som det kändes som att jag var totalt förstoppad. Under krystarbetet snurrade tankarna om både det ena och det andra. Ville bara därifrån. Vilken fruktansvärd smärta, hur tusan ska jag klara mig igenom det här?! Det går bara inte! Ta mig härifrån!

Fick börja krysta liggandes på vänstra sidan, vilket inte blev långvarigt då lilles hjärtljud sjunk så att de fick kalla in på hjälp. Kom då in en morsk och hård barnmorska som sa bestämt: "VÄND PÅ HENNE!". Fick då vända mig på högra sidan men tyckte inte alls det var behagligt att krysta liggandes på sida och så kändes det som att ingenting hände, så jag fick vända mig till rygg istället.

Jag hade korta och svaga krystvärkar så de fick öka upp värkdroppet till max plus att en undersköterska tog i från kung och fosterland med sin arm nerkilad på min mage för att hjälpa till vid varje krystvärk. Honey tyckte det såg riktigt brutalt ut, men jag var bara nöjd med all hjälp jag kunde få. Slutligen efter 45 minuters intensivt krystarbete kom vår älskade lilla prins Emil till världen. Vilken lättnad! Går inte med ord beskriva hur underbart skönt det var att äntligen få slippa den där hemska smärtan och äntligen få vårt lillhjärta i famnen. Ett magiskt ögonblick.


Och under tiden han låg där på min mage alldeles blöt och kladdig kom då såklart ytterligare en krystvärk. Just ja! Moderkakan skulle visst också krystas ut. Aj! Ut med den då. Så 17.22 kan man säga att hela förlossningen var över då även moderkakan kommit ut.

Lille hade dock lite problem med andningen, så en doktor kallades in och undersökte honom. Det var visst fostervatten i lungorna, så de var tvungen att ta med honom till barniva så att han fick andas mot övertryck.


Honey följde med och under tiden de var borta syddes jag ihop. Sprack helt bakåt och fick sy en del. Kan säga att en spruta med bedövningsmedel mellan benen när man just fött barn inte är det skönaste jag varit med om.

Efter ca 40 minuter kom honey tillbaka med Emil som bara mådde fint. Nu fick jag honom till mig så att han skulle få äta för första gången. Så underbart mysigt.


Under krystarbetet tänkte jag att: "Förbannat vad underbart skönt att Christer redan har tre pojkar för det här är då verkligen första och sista gången jag någonsin kommer att vara med om den här hemska smärtan för resten av mitt liv. Kan inte förstå hur man kan skaffa fler efter att ha erfarit det här. Jag är mer än nöjd med ett barn, det räcker gott och väl. Absolut ingen mer gång!"

De tankarna var fort borta och suget för nästa är redan här.. ;)