Nere på djupet, en bottenlös avgrund

Ibland känner man sig verkligen långt ifrån stark, långt ifrån lycklig och långt ifrån älskad och trygg. Så är det idag, när de dagar som livet inte varit en dans på rosor gör sig till känna och får de där små motgångarna i vardagen att bli så jäkla mycket större än vad det är och kännas sådär riktigt förjävliga. De där motgångarna som gör att allt det andra blir så lyckligt förbannat bra. Så idag ska jag bara gråta, vara deppig och tillåta mig själv att må skit, för imorgon kommer allt vara bra igen, riktigt riktigt bra och jag kan se tillbaka på gårdagen med ett leende på läpparna.

Man ska alltid vara så behärskad, inte visa när något känns tungt. Man spatserar genom livet med ett glatt ansikte, man skrattar, skojar, och får alla andra i ens närhet att tro att allt alltid är på topp. Man verkligen strävar efter en strålande glans på utsidan, trots att det inte alltid strålar på insidan. Man går till jobbet, på stan, möter människor genom livet, hejar, pratar, skrattar, delar meningar om livets gång. Men det är bara de allra närmaste som ser när något är fel, som vet när det där påklistrade leendet inte är äkta, när dagen då svackan gjort sig tillkänna tagit över den där äkta glädjen. Livet består av motgångar, mer eller mindre. Och det är jag glad för, annars skulle man aldrig uppskatta det som är bra i livet. Och det är bara att acceptera läget och försöka förändra och göra något åt det som går att förändra.

När det kommer till att bli sådär riktigt lycklig. När man är förälskad, kär och får uppleva sånt som inte är en självklarhet för många. Då öppnas man successivt helt och fullt till ett plan där alla känslor finns, det där djupa planet man fruktat att hamna på. Alla minnen, all smärta, sorg och sånt man aldrig bearbetat tidigare smyger sig fram. Det kommer som ett brev på posten och tar över hela ens liv och man känner sig helt plötsligt kvävd av sig själv, av all skit man gått och burit på i alla år och man får panik. Det är en ren omöjlighet att stänga tillbaka, man är för öppen och det är bara att möta skiten med den bästa kämparglöden man har. Ibland klarar man det inte helt själv och då är det en styrka att kunna ta emot hjälp, erkänna för sig själv att det är alldeles för mycket. Och det är ingenting man gör på en dag, det tar tid, år och kommer aldrig att fara bort helt innan livet är slut. Det är bara att lära sig att leva med det, det är en del av en själv, det som får en att vara den man är. All erfaranhet i livet gör en till den person man är. Motgångar som framgångar.

Att komma till det där öppna planet är som att befinna sig i himlen, men se helvetet i vitögat. Det låter hemskt och från en början vill man bara bort, stänga av och återgå till det bekväma trygga och stabila livet man haft tidigare. Men det är samtidigt helt underbart befriande att komma till den insikten att nu har jag fått den fantastiska möjligheten att göra något åt det. Och när man tänker på vad som fick en att hamna där är det värt det tusen gånger om. Att älska så innerligt djupt är det underbaraste som finns. Kärleken är i slutändan det starkaste man har och det som ger en all energi man behöver och får en att vilja kämpa in i det sista.

Finns så mycket mer jag skulle vilja skriva om. Så mycket som vill ut. Men inte här och inte just nu.